När jag jobbade som kyrkogårdsvaktmästare så fick jag ofta möta många tragedier på väldigt nära håll. Hur många liter tårar jag gråtit genom åren vet jag inte, men det var ofta väldigt mycket sorg och smärta att bearbeta, detta eftersom man kom väldigt nära många av de som drabbats och dessutom  kände  den som avlidit.

Jag tänker ofta på en ung kvinna som hade drabbats mycket hårt. Jag skulle träffa henne en morgon på kyrkogården eftersom hon skulle beställa en gravsten av mig. Jag bryggde kaffe och tog med mig några gobitar dit ut. Vi satte oss på en parkbänk, drack kaffe och samtalade en liten stund.

Själv så hade jag varit lite "nere" eftersom det mesta hade blivit lite slentrianmässigt och grått.  Jag kände det som att rutinerna tagit över totalt och att livets glädjeämnen var tämligen avlägsna. När vi sitter där och samtalar så inser jag plötsligt att jag har precis allt! En underbar fru, underbara barn, ja faktiskt allt som kan göra en lycklig. Problemet var bara att jag hade slutat att se allt detta underbara.

Jag lärde mig då att tacka Gud för allt gott, min familj, mina vänner, min tro, ja allt som gör mig lycklig.

Kära vän, glöm inte bort att se alla de glädjeämnen som Gud gett oss mitt i livets vedermöda.

Slutligen en liten vers från Jakobs brev 1:17  Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.

                                                                                     /Ingvar