Det finns drömmar som inte blir som man tänkt sig. Jag tänker nu specifikt på den musiklokal som varit i vår ladugård. Vi var ett gäng som startade en musikförening i vår by år 1996. Vi lånade pengar på banken, skaffade en maffig ljudanläggning och massa prylar. Vi byggde upp en jättefin musiklokal i vår ladugård. Vi hade olika evenemang där vi samlade in pengar så att vi kunde fortsätta att utveckla vår musiklokal.
Vi byggde också en inspelningsstudio där. Jag fortsatte själv att bygga, bygga och åter bygga. Det skulle utvecklas till att bli en mycket fin studio, men i en allt för stor lokal. Problemet var bara att några flyttade och en del andra tappade intresset. Plötsligt så var jag i stort sett ensam där i den stora musiklokalen. Jag kunde fortfarande inte se sanningen i vitögat utan tog över den utrustning som fanns där i musiklokalen när musikföreningen upphörde. Jag försökte hyra ut lokalen men det gick inget vidare.
Lokalen har i stort sett stått tom i nästan 10år. Det har varit en lång process där jag efter en längre tid varit tvungen att förstå att saker och ting förändras. Det kommer inte att vara musiklokal där längre. Det är historia nu, illusionen är helt död! Jag har inte jobbat med musiken sedan 2011, alltså på fem år.
Intressant är dock att jag och John (min son) nu håller på att fixa en mindre studio i en liten lägenhet som finns i anslutning till vårt hus. Nu är allt i rätt format och anpassat efter våra egentliga behov. Borta är den tid när allt skulle vara störst och bäst. Jag tror faktiskt att jag äntligen har fått dö bort ifrån delvis felaktiga motiv där bekräftelsebehoven till viss del har dominerat. Det är ju kul att imponera på någon - eller hur?
Jag tror att många kyrksamma också har levt i en slags förnekelse där allt ska se bra ut. Man har inget emot att imponera, men litegrann lagom så att det fortfarande verkar vara ödmjukt. Kyrklivet tuffar på år efter år. Det är färre och färre personer som finns kvar i livet och stretar på för att kyrkolokalen skall vara fin. Men vad är egentligen motivet till detta? Religiös mötesverksamhet berör inte nämvärt. Det kan låta väldigt bra detta med att vi kämpar på, att vi aldrig ger upp, men ger upp vad? Jag tror att det är läge att lämna nostalgi och gamla minnen. Gud vill göra något helt nytt nu och i rätt format för just vår tid. Är du beredd att dö bort från det gamla och låta det nya livet få gro? /Ingvar